365 dagar: 29

Den här dagen har inte alls gått som jag har velat. Mycket har hänt inom ploppat av några sekunder. Men det satte sin prägel på hela dagen. Jag ska spola tillbaka lite så att du hänger med från början.

Vädret har växlat mellan snö och regn. Temperaturen har pendlat mellan minus och plusgrader. Jag har både svettats och Frusit. Den här dagen skulle bli en vanlig tisdag för mig med jobb, post och sedan sovdags. Dock hade livet andra planer.

Utomhus hade snön som fallit under natten börjat luckras upp av både den växslande temperaturen samt allt salt som har släppts ut på gatorna. Det var stora spår efter bilarna som sakta har försökt ta sig fram genom snöslasket och mängder med gropar på trottoarerna som skulle föreställa skoavtryck i snön. Inget av de här gjorde det särskilt lätt för mig att ta mig fram med min postcykel. ”En slank jag hit och en slank jag dit...” jag kände mig som prästens lilla kråka i den där barnsången som man brukar sjunga på midsommar.

Jag var på en av smågatorna på det distrikt som jag delar ut post på och det var då min dag kände för att vändas upp och ner, bokstavligen. Framhjulet drog iväg åt sidan medan bakhjulet fortsatte i motsatt riktning. Snön yrde och marken kom emot mig i en konstig vinkel. Sedan hördes en stor skräll. Cykeln hade vält med mig på. Den ena pedalen träffade mitt smalben med stor kraft och la cykelns stora tyngd på mitt ena ben, jag ryckte reflexmässigt undan det. Men det gjorde ganska så ont.

Jag tog ett djupt andetag och ställde mig upp för att se över resultatet från min vurpa. Posten låg utspridd på marken som konfetti på en vit duk. Där i bland alla brev låg tjocka buntar med tidningar och reklam. Men det var inte det som fångade min uppmärksamhet. Mobilen låg där i snön med styret på skärmen. Och på den mörka skärmen syntes små. små sprickor i glaset. Toppen.... Den måste ha ramlat ut ur min fick i farten.

Lite längre bort på gatan stod två gubbar. Den ena med en cigarett i handen, den andra med en hund i koppel. De rörde inte en min utan stod stilla och såg på mig. Jag bestämde mig för att samla ihop posten lite fort och gå in i trapphuset medan mina åskådare traskade vidare. Men när jag kom ut igen stod de kvar på gatan och stirrade. De hade inte rört sig en centimeter. Tack för hjälpen! tänkte jag och vände ryggen mot dem medan jag ignorerade deras blickar.
Vid det här laget var jag så otroligt frustrerad på all snö, slask, halkande och tyngden från post och cykel. Dessutom hade jag ont i kroppen Efter att ha ramlat och jag försökte att inte ens tänka på mina mobil som låg i fickan med sprucken skärm. Jag satte mig ner på ett trappsteg så arg och frustrerad att jag bara hade kunnat slappa allt där och då och gå hem. Därför vill jag att du ska ta en minut och verkligen tänka på vilken otrolig kraftansträngning jag fick samla ihop för att plocka ihop all post, lyfta upp den tunga cykeln och gå in i nästa port.
Min ilska och frustration gjorde verkligen att jag fick fart under fötterna. Jag kände inte alls för att gå brevbäring och jag dundrade fram som ett åskmoln genom trapphusen och posten gled ner genom dörrinkasten som på en isbana. Swish sa det och så var allt borta. Nu i efterhand kan jag inte låta bli att skratta lite åt mig själv och hur jag tog ut mina aggressioner i varje steg. Tänk hur påverkad man kan bli av sina små känsloutbrott.
Tillbaka på kontoret hade mina kollegor fått reda på min lilla kullerbytta. De var väldigt bekymrade över hur det hade gott och ville att jag skulle beskriva varenda centimeter där jag hade ont. Att de var så otroliga gjorde mig både lite glad och chockad. Att halka såhär års är verkligen en del av vardagen för oss, ändå var de väldigt bekymrade över hur det hade gått. Dock hade jag mer ont av att mobilen hade spruckigt än själva vurpan i sig men de verkade inte hålla med om mina prioriteringar.
Väl hemma igen sa Andreas åt mig att ta ett långt bad medan han gjorde middag. Dessutom kom han in med min älsklingsglass ”Ben and Jerry, chocolate brownie” till mig. Jag tror hade tyckte synd om mig och ville göra mig lite gladare. Tacksam tog jag emot glassen och smällde i mig hela burken. Mums!
Ja, man kan väl säga att denna dag inte har vart toppen. Men människorna på jobbet och Andreas, såklart, fick verkligen ilskan och frustrationen att vända och ersättas av tacksamhet och värme istället. Tänk vad viktigt det är att ha fina människor runt omkring sig när saker och ting inte går som det var tänkt.
#365dagar

Petra Elisabeth

Follow me on: Facebook | Nouw | Instagram

  • Winter

Gillar

Kommentarer

Maria
Maria ,
grymt bra jobbat , skönt att inger allvarligt hände , du e en kämpe , synd på telefonen dock , massa kramar Maria
www.iahoglund.blogg.se
PetraElisabeth
PetraElisabeth,
Tack! Ka skönt att det inte blev värre ön det blev ☺️
nouw.com/petraelisabeth
IP: 82.99.3.229