A christmas memory

Jag har ett väldigt starkt julminne ifrån när jag var liten. Minnet börjar långt innan jag kan sätta några bilder på det hela. Det första jag egentligen kan kom ihåg är en ramsa som far genom mitt huvud varje vinter när snön har lagt sig till rätta på marken och dagarna har börjat övergå i mörker. Det är en berättelse som får mig att stanna och titta upp mot himlen för att se stjärnorna.

När jag blev äldre har dessa minnen fått färg och form. Jag minns att jag satt bredvid min mamma som hade min lillebror i knät och en bok i handen. Hon läste berättelsen som redan hade blivit en välbekant melodi för mig och framför oss stod tända ljus och en dekorerad gran.

Jag hittade hela berättelsen, eller ja, det visade sig att det var en dikt. Med orginalbilderna från boken som min mamma läste ur. Jag tänkte dela med mig av den till er såhär på julafton. Jag hoppas att den sprider lika mycket julstämning i era liv som den gör i mitt.

Tomten Av Viktor Rydberg

Midvintrrnattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enskild gård, djupt under midnattstimma.

Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran.

Snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladugårdsdörr, grå mot den vita driva.

Tittar, som många vintrar förr, upp emot månens skiva.

Tittar mot skogen, där gran och fur drar kring gården sin dunkla mur.

Grubblar, fast ej det lär båta, över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår, skakar på huvud och hätta.

"Nej, den gåtan är alltför svår. Nej, jag gissar ej detta."

Slår som han plågar, inom kort sika spörjande tankar bort.

Går att ordna och pyssla, går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus, känner på alla låsen.

Korna drömma vid månens ljus, sommarardrömmar vid båsen.

Glömsk av sele och pisk och töm. Polle i stallet har ock en dröm:

Krubban han lutar över, fylls av doftande klöver.

Går till stängslet för lamm och får. Ser, hur de sover där inne.

Går till hönsen, där tuppen står, stolt på sin högsta pinne.

Karo i hundbots halm mår gott, vaknar och viftar svansen smått.

Karo sin tomte känner, de äro goda vänner.

Tomten smyger sig sist att se husbondfolket det kära,

Länge och väl han märkt, att de hålla hans flit i ära.

Barnens kammar han sen på tå nalkas att se de söta små.

Ingen må det förtrycka: det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son, ren genom många leder.

Slumra som barn: men varifrån kommo de väl hit neder?

Släkte följde på släkte snart, blomstrande, åldrades, gick - men vart?

Gåtan, som icke låter gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft: där han har bo och fäste,

högt på skullen i höets doft, nära vid svalans näte;

Nu är väl svalans boning tom, men till våren med blad och blom

kommer hon nog tillbaka, följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om månget ett färdeminne,

intet likväl om gåtan, som rör sig i tomtens sinne.

Genom en springa i ladans vägg, lyser månen på gubbens skägg.

Strimman på skägget blänker, tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all, livet där ute är fruset,

blott från fjärran av frostens fall höres helt sakta bruset.

Tomten lyssnar och, halvt i dröm, tycker sig höra tidens ström,

undrar, varthän den skall fara, undrar var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gristra och glimma.

Alla sova i enslig gård gott intill morgonstimma.

Månen sänker sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran.

Snön lyser vit på taken, endast tomten är vaken.


Hoppas du har haft en underbar fjärde advent!

God Jul!

Petra Elisabeth

Follow me on: Facebook | Nouw | Instagram

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229