When the sunlight paints us gold

När jag tog mina första steg utanför dörren i morse, tidigt, innan solen ens var på väg att gå upp. Var marken täckt av glittrande frost. Det var riktigt kallt i luften, röken från min andedräkt virvlade runt mitt ansikte och världen stod alldeles stilla. Det var knäpptyst, det ända som hördes var mina fotsteg som fick gruset att knastra under mina fötter, när jag gick mot min cykel som stod lutad mot fasaden på studentboendet. Jag satte på mig mina små fingervantar innan jag stoppade ned handen i jackfickan och fiskade upp mina nycklar. Det var svårt att låsa upp låset, först fick jag inte ens in nyckeln. Jag fick stå och värma kedjan i händerna ett tag för att frosten skulle smälta och jag började fundera på om jag skulle bli tvungen att promenera till sjukhuset denna morgon. Men tillslut gick låset upp och jag kunde påbörja min resa till praktiken.

Det skulle bli en fin dag idag, det var ingen snack om saken. Jag kunde fortfarande se stjärnorna på himlen och det verkade inte fanns ett enda moln i sikte. Jag bestämde mig redan då, 05 på morgonen, att jag skulle egna dagen med att fotografera i solskenet.

Och visst hade jag haft rätt! När jag gick längs korridorerna i sjukhuset kunde jag se solen, sakta, gå upp över kullarna på andra sidan staden. Solens strålar fick alla löven där nere att glittra av guld och jag kände en liten oro att denna vackra dag skulle försvinna innan jag han uppleva den.

Men som tur är går tiden fort när man har roligt. Innan jag han veta ordet av, slog klockan fyra på eftermiddagen, och det var dags för mig att lämna över ansvaret till kvällspersonalen. Jag skyndade mig ner i källaren för att byta om, innan jag hoppade på min cykel för att ta mig hem och hämta min kamera och mitt stativ.

Jag hittade en avlägsen äng vid en stig i skogen. Solens strålar fick alla gula blad att lysa upp som guld och jag kunde inte låta bli att tycka att denna plats var underbart vacker! Det var bara ett litet problem, det verkade som att man inte fick gå in. Jag kollade mig omkring för att se att ingen var i närheten, innan jag klättrade över staketet för att ta mig närmare.

Jag spenderade resten av min kväll på den här platsen. Jag såg solens strålar måla världen omkring mig till guld och jag kunde känna värmen på mina kinder. Jag satt på denna äng, med min kamera i handen, medan jag såg solen gå ned igen. Och jag kände mig alldeles lugn och glad inombords, jag hann uppleva denna dag ändå!

These are days we dream about when the sunlight paints us gold.

Petra Elisabeth

Follow me on: Facebook | Nouw | Instagram

Gillar

Kommentarer