Min julkalender: Lucka 4

Nu känns det som att jag har kommit igång med den här julkalendern på riktigt. Idéerna flödar och jag kan knappt vänta med att få dela med mig av allt! Men jag ska inte ta händelserna i förväg. Det är den 4:e december och denna gång gömmer sig ett julminne bakom luckorna!

Jag har läst ett antal bloggar under veckan där de förbereder julen i sina hem. Till exempel skapar @VackraTingIVardagen magi där hon berättar om att tomtenissen har flyttat in hos henne. Han skriver små brev och lämnar små bus över hela huset, haha! Hennes son är såklart helt lyrisk över detta och jag förstår honom, det skulle jag också vart!

Att få läsa dessa magiska och kreativa små idéer som finns där ute sprider verkligen inspiration och julkänslor i hela kroppen. Dessutom har det även gett mig iden till dagens lucka.

Redo?

Ett julminne

I denna lucka tänkte jag dela med mig av en liten tillbakablick. Jag visar er vägen tillbaka i tiden, till ett av mina första minne någonsin. Jag var, yngre än 5 år i alla fall, och bodde med mina föräldrar i en lägenhet i Kallhäll. Jag tror att min lillebror fanns vid den här tidpunkten men jag är inte riktigt säker. Oavsett så borde han vart så liten att han knappt kunde sitta upp själv.

Något som kan vara bra att veta är att jag aldrig har trott på tomten. Jag var mellan 1 och 2 år när jag kände igen min pappa i tomtedräkten första gången (det är i alla fall vad jag har hört). Min bror däremot har trott på tomten desto längre. Jag trodde på tomtenissarna. Varför? Jo, jag hade bevis!

Allt började en morgon i lägenheten. Jag var i mitt rum där det stod en våningssäng i ena hörnet och där det låg leksaker på golvet. Jag var i full gång med att leka med mina dockor när jag hörde ett ljud. Det hördes små, snabba dunsar längs hallgolvet som låg utanför mitt rum. Sedan hördes en hård skräll.

Nyfiken som jag var redan då var jag tvungen att ta reda på vad det var. Jag gick ut ur mitt rum och såg efter. Där ute syntes små, smutsiga fotavtryck på hallgolvet. Jag följde dem med blicken och fylldes av en känsla av igenkänning. De ledde mot ytterdörren.

Min mamma och pappa, som också hade kommit ut i hallen när de hade hört skrällen, frågade vad det var som hade låtit. De lät lika nyfikna som jag kände mig. Vid det här laget var jag så exalterat att jag höll på att spricka. Jag hade känt igen fotstegen. Det fanns bara en som var så smutsig om skorna och det var den lilla tomtenissen. Hon lämnade alltid små smutsiga spår efter sig på julafton.

Jag började springa mot ytterdörren för att hinna ifatt henne. Jag hade hört fotstegen för bara ett par sekunder sedan och nu gällde det att vara snabb om jag skulle hinna se henne. Och min mamma och pappa hängde på. Nissen kanske inte var särskilt ren av sig, men hon var snabb!

Väl framme vid ytterdörren såg jag något rött sticka ut ur brevinkastet. Jag stannade för att se efter vad det var och insåg att det var en liten, röd, tomteluva som hade fastnat. Min mamma och pappa, som var mig hack i häl, föreslog att det måste vart nissens mössa som hade fastnat när hon hade slunkit ut genom brevinkastet. Tillsammans skyndade vi ut i trapphuset för att se om hon var kvar.

Tomtenissen syns inte till någonstans. Jag blev med ens orolig. Det var vinter och hon hade tappat bort sin mössa. Hon skulle ju frysa! Mina föräldrar lugnade mig och sa att ifall vi hängde tillbaka den där vi hittade den så skulle hon nog komma tillbaka och hämta den. Så vi hängde tillbaka den i brevinkastet och sedan satte jag mig ner för att vänta.

När jag blev äldre frågade jag mina föräldrar hur de lyckades få det att låta som det var någon som hade sprungit genom hallen den där julaftonsmorgonen för så många år sedan. De berättade att de hade spelat in ett litet kassettband kvällen innan, när jag låg och sov. De hade själva tagit fotstegen och smält i brevinkastet för att få det att låta trovärdigt. Sedan hade de lagt sig på hallgolvet och målat dit de små fotspåren. Något som de har gjort varje jul sedan dess.

Det bästa jag visste på julen var att vakna på morgonen och se de där små fotavtrycken över parkettgolvet, över alla paket och ut genom något fönster som stod på glänt. Jag kanske inte trodde på tomten men här hade jag bevis på att tomtenissen fanns. Precis som jag hade sett när hon kom och hälsade på mig den där morgonen i lägenheten.

Jag blir så otroligt glad när jag läser inlägg där föräldrar beskriver alla kreativa idéer om hur de skapar små historier om nissar och tomtar i deras hem. Barnen hittar små brev, tekningar och uppdrag från de små nissarna och det skapas en atmosfär av magi och fantasi. Jag vet själv hur mycket de här minnena betyder för mig och eftersom många av barnen där ute är må, kanske denna jul blir ett av deras första minnen.

Har du små kreativa idéer på hur du skapar julmagi för dina barn? Eller har du kanske ett favoritminne av någon jul? Skriv gärna en kommentar så att jag får läsa om det!

Petra Elisabeth

Follow me on: Facebook | Nouw | Instagram

Gillar

Kommentarer

Amandizan
Amandizan,
Jag säger det också man blir så glad av dom som skapar dessa minnen åt sina barn. Jag trodde på tomten när jag var liten, kommer dock inte ihåg när jag slutade tro på tomten. Det var ju ett jättefint minne dina föräldrar gav dig😊💗
nouw.com/amandizan
Sara,
Alltså wow, din historia gjorde mig helt varm i hjärtat. Här hade Nisse haft julfest med barnens ALLA gosedjur kvällen till igår!
www.onyourfeet.blogg.se