Normality is a paved road

Normality is a paved road; It is comfortable to walk, but no flower grow.

Här kommer lite bilder från en promenad på en skogsväg i söderort. Du förstår, jag tog en promenad på en av de finaste platserna här där jag bor (Stockholm). Ni kanske känner igen träden på kullen? Det är en ganska känd plats som gör sig ganska bra på bild. Här ifrån är det utsikt över husen och det är en vacker plats när solen är på väg att gå ner. Jag talar om kullen i Skogskyrkogården.

Det kanske är lite skumt att ta en promenad genom en kyrkogård. Men det är verkligen en riktigt vacker plats! Det är väldigt fridfullt och efter att man har tagit sig in genom grindarna finns det en vacker grusväg som löper genom skogen. Träden runt vägen sträcker sig högt upp mot himlen och solen lyser mellan dem och skapar skuggor på marken.

Dock kan man inte undgå att det är en kyrkogård. Men man får inte den där känslan som när man går igenom en "vanlig" kyrkogård. Denna är full med liv. Fåglar kvittrar och ekorrar springer mellan träden vilket sprider en mysig stämning, snarare en tom och lite kuslig känsla. Dock kan det vara för att jag inte förknippar denna plats med sorg. Den senaste tiden, sedan jag började utbildningen, har döden och allt där omkring vart en stor del av min vardag, både i utbildningen och på praktiken. Så att gå längs denna skogsväg ger en känsla av normalitet, vilket jag aldrig trodde att jag skulle säga.

Jag gick över grusvägen på väg mot kullen som var målet med denna promenad. Till slut kom jag fram till öppningen på andra sidag skogen och klev ut på den stora gräsmattan, som nu var täckt av snö. Denna plats är den finaste delen av hela kyrkogården, i alla fall av den delen jag har sett. På sommaren finns det en liten damm med en fontän som skapar en lugnande stämning. Det är även en stor gräsmatta som löper över hela området och skapar en känsla av att man är på en stor äng. På denna plats glömmer man helt bort att man är på en kyrkogård.

På vägen upp mot kullen mötte jag en gammal man. Han var klädd i mörka kläder, hade en rödrutig mössa neddragen långt ner över öronen och i munnen hade han en pipa som han smuttade på och den skapade ett rökmåln runt hans huvud. Han såg lite ledsen ut men samtidigt lugn. Som om han var där för samma anledning som jag. För att njuta av den veckra platsen som ligger gömd, mitt i Söderort. Men jag kunde ändå inte låta bli att få känslan av att det låg en tung underton i varje andetag. Han hängde med huvudet och hade axlarna uppdragrna mott öronen. Kroppsspråket visade sorg. Han hälsade när vi möttes på grusvägen innan han fortsatte upp på kullen. Sedan satte han sig på kanten av stenmuren och såg ut över hustaken medan solen gick ned.

Jag bestämde mig för att låta honom vara ifred. Det kändes konstigt att gå upp dit med min kamera och förstöra stämningen med mitt klickande från kameran. Så istället valde jag att vända om och röra mig tillbaka hemåt igen. Det gjorde ingenting att jag missade solnedgånjgen. Jag hade fått det jag hade kommit dit för. En lugn promenad i fågelkvittret samt ett fotografi över den vackra kullen.

Under min promenad på väg hem igen blev omgivningen allt mörkare och lamporna tändes, en efter en. Jag köpte med mig lite fredagsmys på ICA och när jag kom fram hade min familj kommit hem från sina arbeten. Det var dags att göra i ordning för en myskväll med komedifilm, fredagsgodis och myskläder!

#Nouw30DayChallenge​

Petra Elisabeth

Follow me on: Facebook | Nouw | Instagram

Gillar

Kommentarer

Lina,

Guud så sagolikt vackert!

linaohlsen.se
PetraElisabeth
PetraElisabeth,