That escalated quickly

Jag vill berätta en historia för er, om något som hände mig igår. Denna berättelse handlar om att låta situationen vara precis vad den är och hur en oplanerad dag kan leda till en kväll på toppen av hoppbacken tillsammans med landslagsskidåkare.

Igår vad det allhelgonaafton och jag gjorde i ordning mig och min kamera för att gå ut för att fånga skenet från alla ljus som folk ställer ut en kväll som denna. Jag hade min vision om hur jag ville att bilderna skulle se ut och jag visste ungefär vart jag skulle gå. Så sagt och gjort, jag började röra mig upp mot kyrkogården som ligger uppe vid Lugnets sportcenter här i Falun. Men när jag väl kom dit kändes det inte alls bra. Jag gick runt bland alla ljusen och såg många potentiella bilder som jag ville ta. Dock kunde jag inte förmå mig att ta upp kameran. Det kändes bara, fel. Tillslut bestämde jag mig för att lägga min vision på hyllan för ett tag och började röra mig bort från kyrkogården.
Jag vandrade i blindo, utan någon direkt destination. Men som alla andra gånger då jag bara vandrar, fann jag mig tillslut vid foten av hoppbacken. Saker och ting var lite annorlunda denna dag. De hade gjort i åring skidspåret med snö som de hade sparat sedan förra året och det var folk som hade plockat fram sina skidor för att testa det nya spåret. Jag knäppte några bilder och bestämde mig för att jag lika gärna kunde gå upp på berget, solen skulle snart gå ner.
Jag började min klättring och desto högre upp jag kom, desto vackrare blev världen framför mig. Att se alla skidåkare där nedanför, tillsammans med den ljusa snön, fick solen att se ännu varmare ut. Det var inte bara jag som hade tagit mig ut idag. På min väg upp för backen träffade jag på allt ifrån föräldrar med sina barn till de som sprang upp för backen för träningens skull. Själv tog jag det lugnt och njöt av utsikten.
När jag kom upp för backen såg jag att grinden som alltid är stängd ut till backarna, var öppen. Jag blev förvånad, jag förstår varför de har den stängd, det är ett långt fall ner till marken ifall man ramlar där ifrån. Men eftersom det var öppet, bestämde jag mig för att passa på att gå in. Jag satte mig på den stora backen och här ifrån kunde man verkligen se hela staden. Det var som att stå på en scen framför hela världen med alla strålkastare riktade mot en själv. Det var definitivt en mäktig känsla.
Medan jag satt där och beundrade världen kunde jag se människor stå och beundra någont annat. De stod och tittade åt helt fel håll, med ryggen mot utsikten och det gjorde mig nyfiken. Vad kunde vara viktigare än det här? När jag gick närmare den intilliggande backen kunde jag se att det var en person som gjorde sig redo för att kasta sig ut för stupet. Han hade skidorna fastspända på fötterna och det syntes att han var koncentrerad. Sedan flög han.

Jag tappade hakan, det måste vart något av det häftigaste jag sätt! Jag kunde nästan känna pirret i magen när han lyfte och för ett par sekunder, stod öga mot öga med hela världen där nedanför. Jag tvingade tillbaka lusten att börja klappa händerna, som om det var ciskuskonster han höll på med, han hade nog inte hört ändå.

Medan nästa person gjorde sig i ordning, högt där uppe, skyndade jag mig nerför den branta trappan som löpte på utsidan av backen, för att ta mig närmare. Jag såg att det stod några på en avsatts längre ner och jag tänkte att jag kunde ställa mig där jag också. Lite senare skulle det visa sig att jag klampade in mitt på tränarläktaren.

De tittade på mig med ett förvånat uttryck i ansiktet när jag klev in på läktaren. Jag hälsade glatt med min kamera i högsta hugg och ställde mig vid räcket, vid avsatsen på hoppbacken. De hälsade tillbaka och fortfatte sedan med sitt, men en av männen kom fram för att prata. "Jag såg dig fota där uppe på backen, fotar du för någon eller är det för privat bruk?" Undrade han. "Det är bara för mig, för att jag tycker det är roligt." Svarade jag, helt ovetandes om vem det var jag egentligen talade med. Han ställde lite fler frågor om hur länge jag hade fotat och så vidare, innan han sa: "Ifall du går ner och ställer dig under avsatsen kan du nog få ganska coola bilder på när hopparen flyger ut över staden." Jag tittade upp på honom, får jag verkligen gör det? Jag tittade lite mer noga på människorna som stod på läktaren och såg sverigeflaggorna på deras kläder. Det var inte bara från Sverige utan jag kunde se Norges flagga och även Schweiz, om jag inte är helt ute och cyklar. Jag bestämde mig för att passa på, ifall de sa att det var okej, måste det ju vara okej? Han visade vart jag kunde stå för att inte vara I vägen eller riskera att skada mig. Sedan återvände han till resten av tränargruppen.
Jag stod där under hoppet, redo, laddad. Jag kände adrenalinet pumpas ut i kroppen och pulsen ökade. Eftersom de erbjöd mig att fotografera, ville de antagligen se hur bilderma blev. Och oj vad jag önskade att bilderna skulle bli bra. Jag började fundera på hur jag skulle veta när hopparen var på väg, så att jag han fånga dem med kameran. De kom i väldigt hög hastighet och jag visste att om jag inte var brädden var risken stor att jag missade dem helt och hållet. Men jag behövde inte oroa mig. När hopparen kom flygandes nedför backen kunde jag känna hur hela backen skakade och det lät som om det var ett tåg som kom rusande rakt mot mig bakifrån. "NU!!!" Hörde jag mannen ropa från läktaren och jag visste att det var min signal. Jag siktade kameran och började skjuta bilder. Sedan var det över.
När jag kom upp på läktaren igen ville de se bilderna, precis som jag hade trott. Jag var lättad över att jag faktiskt kände mig ganska stolt över dem och de verkade tycka att dem blev bra. Jag tackade alla så mycket och började röra mig tillbaka till den allmänna delen av hoppbacken igen. De i sin tur började stänga ner eftersom den sista skidåkaren hade hoppat.
Under denna tid hade solen hunnit gå ner och människorna hade gått hem. Jag dröjde mig kvar, det var dags för min tid på dygnet. Jag tog fram stativet och försökte fånga skidbackarna tillsamman med alla ljus från staden. Och jag såg på när de plockade ihop och låste grinden ut till backarna igen. De hoppade in i bilen och började köra upp för backen, åt det hålla jag stod. Jag flyttade mig från vägen eftersom jag antagligen inte syntes alls där i mörkret.
De stannade bilen uppe på kullen, inte långt ifrån där jag stod. Sedan hoppade tränarna ut tillsammans med sina skidåkare. De såg förvånat på mig, "Är du kvar?". "Jadå!" Svarade jag. "Jag tycker om utsikten över staden här uppifrån , speciellt när det är mörkt." De tittade på varandra och sedan sa den ena tjejen "Isåfall skulle du gilla utsikten där uppifrån" sa hon och pekade upp på det stora hopptornet. Jag tittade på henne, menade hon allvar? Hur många gånger hade jag inte vart här uppe och önskat att jag hade kunnat gå ännu högre, upp dit! "Vill du följa med upp?" Undrade hon. Som om hon ens behövde fråga. "Självklart!" Sa jag medan ett stort leende spred sig över hela mitt ansikte.
De visade mig runt på museet som fanns där uppe. Tydligen hade inte skidåkarna från Norge eller Schweiz heler vart där. De berättade om de olika kända skidåkarna och drog intärna historier om olika mästerskap som visades på tv-skärmarna. Ibland skrattade de om någon teknisk detalj som antagligen inte används idag, medan jag själv inte såg detaljen de talade om. Men det gjorde ingenting. De hade vart där under de historiska händelserna som jag nu fick se på skärmarna. De hade träffat de personerna vars handavtryck var jutna i cement efter deras vinster i olika mästerskap. Och nu berättade de deras historier för mig. Man kan väl säga att jag fick den ultimata guidningen av nordisk skidhistoria.
Tillslut låste de upp dörren till toppen av skidbacken, vi klev ut i mörkret och gick fram mot kanten. Desto närmare vi kom, desto ljusare blev det. Där nere brädde staden ut sig som ett stort hav av ljus och jag insåg att detta var så mycket bättre än det sken jag hade tänkt fota av lyktorna på kyrkogården.
Mannen med nyckeln kom fram till mig och berättade att den här backen var runt 50 till 60 meter hög och då räknade de inte med berget som det stod på. Tydligen var det han som hade huvudansvaret över skidanläggningarna här i Falun och därför hade han nyckeln och kunde gå upp hit. "Här ifrån har jag hoppat" sa han. "När jag var med i svenska landslaget, långt innan de gjorde om denna backe till ett skidmuseum. Kan du tänka dig att jag har hoppat ut här ifrån?" Jag tittade på grinden som var det ända som höll oss ifrån detta oändliga stup framför oss. Jag tycker om höjder, jag vet att jag till och med gör andra nervösa vid höga höjder då de inte tycker att jag är tillräckligt försiktig. Men det finns ingen chans att jag skulle öppna denna grind, sätta på min ett par skidor och slänga mig ut över staden nedanför oss. Jag tittade på de andra, "Ni måste vara galna" sa jag och de skrattade, jag tror att de hade hört det påståendet förut. Men jag antar att jag förstår dom. Ifall jag hade vetat att jag hade överlevt ifall jag hade kastat mig ut från den här avsatsen, hade jag inte velat veta hur det känns att flyga över staden som de hade gjort idag, med alla strålkastare riktade mot mig? Jo, jag tror jag förstår dem.
Efter att vi hade kommit ner till marken igen erbjöd de sig att skjutsa mig tillbaka till studentboendet. De skulle tillbaka till sitt hotell som de bodde på och jag tackade ja. Inte långt senare var jag hemma igen och det var först då jag insåg att jag höll på att svimma av hunger. Jag hade inte ätit någonting på hela dagen och det är typiskt mig att glömma sånt när jag är mitt uppe i saker jag tycker är roligt. Det blev en väldigt sen middag eftersom klockan nästan var tolv på natten och sedan bestämde jag mig för att gå igenom bilderna jag tagit.
Tänk hur denna dag hade utvecklat sig. Från att jag hade tänkt fotografera några lyktor till att, i slutet av dagen, stå högst upp på hopptornet och blicka ut över hela staden tillsammans med landslagsskidhoppare. "That escalated quickly" är en underdrift. Men tänk vad som kan hända när man låter dagen planera ut sig själv. Och när man inte förstår att bara för att en grind är öppen betyder det inte att det är fritt fram för allmänheten, haha. Så kan det gå!

Petra Elisabeth

Follow me on: Facebook | Nouw | Instagram

  • Autumn

Gillar

Kommentarer

linamynielsen
linamynielsen,
Men gud va häftigt!!
nouw.com/linamynielsen
PetraElisabeth
PetraElisabeth,
ja, visst!! 😀
nouw.com/petraelisabeth
Maria
Maria,
åååå va coolt Petra och vilka bilde!! Kram på dig / Maria ❤️
www.iahoglund.blogg.se
PetraElisabeth
PetraElisabeth,
Tack så mycket! 😊
nouw.com/petraelisabeth
IP: 82.99.3.229