This makes me smile

Tänk på någonting speciellt som får dig att le. Det kan vara dina barns kiknande skratt, en promenad med hunden eller en kopp kaffe på morgonen innan dagen sätter igång. För mig finns det ingenting bättre att se glädjen i en återförening mellan två människor. Den glädjen, den lyckan, får mig alltid att le. Därför tänkte jag dela med mig av ett litet ögonblick som jag fick ta del av sist jag åkte tåg.

Det var sent på kvällen och på mitt tåg var det inte många passagerare. Det var tyst i vagnen och det ända man hörde var bruset och klickandet från tåget medan mörkret svichade förbi utanför fönstret. Jag satt i sätet och läste i min bok i ljuset från lampan ovanför mitt huvud och värmevågor sipprade ut från elementet som var vid sidan av min sittplats. Lite längre bort satt en man med en tidning i händerna och bortom honom satt en dam i pansionärsåldern. Hon var klädd i röda detaljer och hon matchade med ett rött läppstift. Han därremot var hennes motsats. Han var klädd i en grå nysns och hade mössan neddragen långt ner över öronen. Hans mungipor pekade nedåt. Jag kunde inte låta bli att fundera på vart dem var på väg.

När tåget anlände till stationen i Falun ställde jag mig upp och plockade ihop mina saker. Jag virade min halsduk tätt runt om mig innan jag drog upp dragkedjan upp till hakan och tryckte ned mössan över öronen. När dörren öppnades såg jag att det snöade. Stora snöflingor virvlade i luften och ljuset från gatlykrona fick dem att lämna stora skuggor på marken.

När jag gick nedför den lilla trappan såg jag att mannen som jag hade delat vagn med gick ut genom dörren längre bort. Han svepte med blicken över perrongen och fokuserade sedan på ett par personer lite längre bort. De, i sin tur, hade blicken fäst på honom. Sedan brast han ut i ett stort leende som täckte hela ansiktet. i nästa sekund hörde jag två ljusa röster ropa "Pappa!!" Jag vände min blick mot personerna som stod längre bort på perrången och nu kom två av dem rusandes mot oss.

De två barnen kastade sig i famnen på mannen som nu stod på huk vid utgången av tåget. Han kramade dem hårt och viskade saker i deras öron medan han pussade på deras mössklädda huvuden. Inte långt senar kom den tredje personen fram som nu visade sig vara en kvinna. Jag antog att det var mamman till barnen. Mannen ställde sig upp igen och kysste kvinnan men han släppte aldrig taget om barnens axlar.

Detta skedde under loppet av en minut. Ifall jag hade haft uppmärksamheten på någonting annat hade jag antagligen missat det. Men denna lilla händelse fick mig alldeles varm innombords och jag kunde inte låta bli att le.

Jag började gå längs perången och en bit framför mig gick den lilla familjen med ett leende, de talade lågt till varandra och barnen studsade fram en bit framför dem. De gick till sin bil som stod på parkeringen, hoppade in och försvann. Jag derremot började min promenad hemmåt.

#Nouw30DayChallenge​

Petra Elisabeth

Follow me on: Facebook | Nouw | Instagram

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229