Tur eller skicklighet?

Jag ska berätta en historia om hur jag hamnade i Falun av alla ställen. Jag hade aldrig vart här, jag visste knappt vart det låg förtom att jag hade åkt förbi ett antal gånger när jag vart påväg någon annan stans. Ändå låg Högskolan Dalarna högre upp på min lista över skolor jag ville studera på än till exempel högskolan i Gävle. Det kanske låter konstigt, en stockholmstjej söker sig bort ifrån Stockholm, men ja, så var fallet. I min fantasi ville jag studera i en annan stad. Jag hade alltid bott i Stockholm och jag ville testa någonting nytt, se hur det var att bo i en liten stad, någon annan stans. Därför sökte jag inte ens skolorna som fanns där jag bodde. Dessuton hade jag en stor lust av att flytta hemifrån och detta är inte någonting en student gör i Stockholm hur som helt ifall man inte har fast arbete eller en inkomstlön som överstigen en viss summa så att man har råd att köpa någonting eget.  

I alla fall, jag kom först in i en skola i Gävle och det var där jag och pappa var för att leta bostad samt gå runt i skolan för att se vart jag skulle spendera de kommande tre åren. Det var fint! Det känndes proffesionellt och hemtrevlig, jag skulle verkligen trivas där! Men när vi var och talade med kåren för att se ifall det fanns någon stans att bo fick vi veta att det inte fanns några studentbostäder lediga. Det verkade som att jag skulle ha en resväg på över 1,5 timme, kommunalt från Huddisvall, för att kunna ta mig till skolan. Detta kändes lite sådär om jag ska vara ärlig, men ifall det var det som kävdes, var det det jag skulle göra.
    Vi satte oss i bilen för att köra vidare till Huddiksvall för att ta reda på vad det var för bostad som jag, eventuellt, skulle kunna bo i. Det var när vi var påväg ut från Gävle, ut på motorvägen mot Huddiksvall som jag fick meddelandet om att jag hade blivit antagen till Hägskolan Dalarna i Falun, där jag tod som reserv. Vi var tvugna att ta ett snabbt belut, avfarten mot Falun eller motorvägen mot Huddiksvall? Vi tog avfarten mot Falun och tittade inte bakåt igen.
    När vi kom fram till högskolan i Falun tog jag reda på ifall jag skulle behöva resa lika långt som ifall jag skulle gått i skolan i Gävle. Som tur var var detta ingenting jag behövde göra. Skolan låg inte långt ifrån centrum och lasarettet låg precis bredvid skolan. Jag och pappa hoppade in i bilen igen för att sätta fart mot studentbostäderna som låg en bit där ifrån. Jag såg ungdomar med flyttkartånger i armarna komma springandes genom korridorerna, redo att flytta in. Jag hoppades på att de skulle ha en bostad ledig så att jag kunde vara en av dom inom ett par dagar. Men även här var bostäderna fulla och jag började se denna "studera-på-högskola-någonannanstans-drömmen" som väligt avlägsen. De sa att jag skulle gå och kolla med den lokala bostadsförmedlingen. De påstod att de hade haft studentbostäder där förrut. Vi köde vidare mot nästa bostadsförmedling men hon jag talade med sa att de inte hade haft studentlägenheter där på flera år.
    Vid det här laget hade pappa och jag börjat diskutera alternativ. Falun utan bostad, alternativt inneboende hos någon, eller Gävle, eventuellt boende i Huddiksvall. Inget av dessa alternativ verkade särskillt lovande. När vi var påväg att gå ropade hon på oss genom dörren till hennes kontor. Hon sa att hon hade en lägenhet, ingen studentlägenhet och detta kontrakt gällde bara en begränsad tid, men ifall jag ville kunde jag få gå och titta på den lägenhet vars ägare höll på att flytta medans vi stod och talade. Jag var tvungen att skynda mig för tydligen var det en person som hade vart intresserad och skulle höra av sig senare den dagen. Vi fick nummret till honom och efter ett par minuter stod vi och tittade på den lägenhet som jag bor i just nu. En vecka senare hade jag skaffa fram möbler som skulle fylla lägenheten och i slutet av januari flyttde jag till Falun.
    Nu står jag här, lite mer än ett år senare och jag har precis fått en studentlägenhet som jag ska flytta in i, i mitten av april. Den är liten, 20 kvadratmeter totalt och jag måste göra mig av med de flesta möbler för att ens få plats i den. Men jag kunde inte vara gladare! Jag kommer ha någontans att bo under hela min studietid här. Jag har redan lärt känna folk som kommer bo i samma korridorer som jag och lägenheterna är helt nyrenoverade. Jag kan knappt bärga mig!

Tur eller skicklighet? Jag vet inte. Men jag kan inte låta bli att känna som om detta var meningen.
Jag fick flytta hemifrån och vara en "riktig" student och jag kommer få bo bland andra studenter, i en minimal lägenhet som är alldeles för dyr för sin storlek. Men framförallt, jag får äntligen börja arbeta med någonting jag brinner för. Få kunskaper som jag alltid velat besitta samt få in en fot i sjukården där jag kan förlja de olika yrkesgrupperna och hitta vart min plats är i det hela. Hur skulle jag inte kunna vara exalterad?

Med vänliga hälsningar,
Petra Elisabeth.

Petra Elisabeth

Follow me on: Facebook | Nouw | Instagram

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229